




|
|
Följande historia kommer ifrån Eivor
Andersson.
Byn Råndalen
Jag tänkte berätta lite kort om
byn Råndalen från 1750 och framåt.
Byn ligger ju strax söder om
Sonfjället i dalgången som också kallas Råndalen.
Byn Råndalen är ju inte så gammal,
bara från mitten av 1700-talet. Men redan tidigare var trakten
använd av flera byar öster och söder om Råndan och Rosslan. Det
fanns gräsrika ängar och stränder
och slåtterängarna var många
vid Örnängarna. Mycket vilt fanns i skogarna och fisk fanns det
i sjöar
och åar så platsen var ju mycket lämplig. Byar som t.ex.
Glöte, Ransjö, Linsell, Glissjöberg,Mosätt, Herrö.
Kanske gick
här fordom en stig uppöver Råndalen vad vet man?
År 1751 fanns det två
bruksarbetare vid Ljusnedals Bruk som begärde att få sluta sina
anställningar vid bruket.
Den ene var Jon Ersson Skugg och den
andre Jon Svensson Hogdöhl.
På bruket var det dåliga tider och
de blev skyldiga mer än de tjänade på sitt arbete.
De två grannarna hade funnit en
plats där de ville anlägga ett Nybygge.
Den platsen var Råndalen
och låg flera mil från Ljusnedals bruk. Samma år lämnar de in en nybyggeansökan.
Därefter tog de avsked från bruket
och lämnade sina torp och sina anställningar.
De tog familjen
och boskapen med sig och vandrade iväg mot Råndalen.
Men det var
nog lite förberett av männen innan hela familjen kunde komma
hit.
Det tog nybyggarna många år att bli skuldfria ty man var
skyldiga bruket åtskilliga hundra riksdaler.
Men friheten och
den egna jorden var nog glädje nog för båda familjerna. Både
söner och döttrar hade de
och arbeta kunde de och vilja att
förvalta den trakt de valt till sin.
Sedan gör myndigheter syn på
platsen och 1753 får Jon Ersson Skugg och Jon Svensson Hogdöhl
rätt att
anlägga nybygge samt får 15 års skattefrihet från detta
år. Både Jon Skugg och Jon Hogdöhl är födda i
södra delen av
Härjedalen Skugg i Kolsätt och Hogdöhl i Överhogdal.
Den plats de valt låg i granmoren
ovanför den tjärn vi idag kallar Bävertjärnen. Platsen kallas än
idag för Mora.
Båda nybyggarna bodde nära grannar här men efter
några år flyttade de lite längre västerut och byggde upp sina
gårdar där.
Jon Ersson Skuggs gård kallade man
Nr 1 Västgården och Jon Svensson Hogdöhls blev Nr 2 Östgården.
Gårdarna idag är de vi känner som Halvars den västra och Krestians den östra.
Sen utvecklades gårdarna i byn då
sönerna och döttrarna ärvde och uppförde nya gårdar.
Mora blev
då ett Torp under Nr 1 Västgården
Samtidigt med att byn anlades
utsåg man också plats för fäbodarna.
Det var ju nödvändigt att
ha mycket sommarbete åt sina djur och de skulle kunna beta länge
för det var ett drygt
arbete att införskaffa vinterfodret så
det skulle räcka hela vintern.
Sörvallen kom att bli platsen för
sommarvistelsen. Jon Ersson Skugg valde platsen där
Halvarsvallen är idag
och Jon Svensson Hogdöhl platsen där
Krestiansvallen finns.
Gammelvallen vid Rosslan var troligen
första stället för den kom senare att tillhöra Torpet Mora.
Ganska snart fick en av nybyggarna
en måg i gården som blev den tredje nybyggaren Jöns Staffansson
hette han.
Men han fick dela nybyggerättigheten med svärfar Jon
Svensson Hogdöhl. Gårdsnumren var Nr 1 för Jon E Skugg
och Nr 2
för Jon S Hogdöhl sen fick Jon Staffansson Nr s2.
Från dessa nybyggare växer så byn
med nya gårdar. T.ex. blir Ryn nästa gård under Nr 1 Västgården
när äldste sonen där bildar familj.
Sonen Halvar övertar
föräldrahemmet Västgården och den byter så småningom namn till
Halvars.
Gårdarna Trån, Hållan och Mårs upptas från Nr 2
Östgården
vilken så småningom kommer att kallas Krestians efter
en vid namn Krestian Fundin.
Från ca 1860 numreras gårdarna i
byn Nr 1 – 6. Efter Laga skifte tillkommer Nr 7 skoltomten och
Nr 8.
I Sörvallen ser man tydligt att
Västgårdens folk har hållit till vid Loken där uppe kring
nuvarande Halvarsvallen och
Östgårdens folk närmare byn där Krestians och Hållvallen ligger idag. Under nr 2 fanns också
ett Torp nämligen
”Opp me Bäcken” det vi känner som ”Salmuns”
idag. De hade också fäbodvall intill Tråvallen och Hållvallen.
Byn växte och efter 60-70 år
alltså ca 1840 var det dags att hitta nya platser för sommarbete
och sommarvistelse så att
djuren hade god tillgång på bete.
Olika platser kom att tas i anspråk Leveråsen, Risberget,
Springarvallen, Mårsvallen
och den vi mest känner till idag
nämligen Västvallen.
Vid mitten av 1800-talet blev det
också dags för den s k Avvittringen då privatmarken skulle
avvittras från statens mark.
Då var det viktigt att ange alla
små slåtterställen man använt.
Efter ytterligare ca 50 år alltså
1900 var det dags igen då skulle Laga skifte ske. Laga skiftet
pågick under många år ca 12-14 år.
Även avvittringen tog ju
många år så det var en hel del oro i byarna. Skogsbolagen kom ju
också in i bilden i slutet av 1800-talet
och blev nya ägare i
många gårdar. Så blev det ju också i Råndalen.
Men ättlingar
köpte så småningom tillbaka sina fädernegårdar i de flesta fall.
Men en oerhörd omflyttning av hus och fäbodvallar gjordes.
I Sörvallen kan man ju tydligt se var de gamla fäbodstugorna och
fähusen stått.
Oftast finns de stensatta källarna kvar och
markeringen där hus funnits syns tydligt, särskilt på våren.
Från ca 1914 har vi den
markindelning som vi har idag här i Råndalen.
Laga skiftet
innebar en total ommöblering av mark och omflyttning av hus.
Allt för att samla alla små markbitar var och en hävdat till
större sammanhängande områden.
Detta var ett kort sammandrag om
byn Råndalen i gången tid.
(Både Avvittringskarta och Laga
skifteskarta med handlingar finns på internet idag under
Lantmäteriet)
från Eivors anteckningar i: ”Tråns
gårdsarkiv”sept 2010
|
|