Byn Råndalen

Jag tänkte berätta lite kort om byn Råndalen från 1750 och framåt. 
Byn ligger ju strax söder om Sonfjället i dalgången som också kallas Råndalen.

Byn Råndalen är ju inte så gammal, bara från mitten av 1700-talet. Men redan tidigare var trakten
använd av flera byar öster och söder om Råndan och Rosslan. Det fanns gräsrika ängar och stränder
och slåtterängarna var många vid Örnängarna. Mycket vilt fanns i skogarna och fisk fanns det i sjöar
och åar så platsen var ju mycket lämplig. Byar som t.ex. Glöte, Ransjö, Linsell, Glissjöberg,Mosätt, Herrö.
Kanske gick här fordom en stig uppöver Råndalen vad vet man?   

År 1751 fanns det två bruksarbetare vid Ljusnedals Bruk som begärde att få sluta sina anställningar vid bruket.
Den ene var Jon Ersson Skugg och den andre Jon Svensson Hogdöhl.
På bruket var det dåliga tider och de blev skyldiga mer än de tjänade på sitt arbete.

De två grannarna hade funnit en plats där de ville anlägga ett Nybygge.
Den platsen var Råndalen och låg flera mil från Ljusnedals bruk. Samma år lämnar de in en nybyggeansökan.

Därefter tog de avsked från bruket och lämnade sina torp och sina anställningar.
De tog familjen och boskapen med sig och vandrade iväg mot Råndalen.
Men det var nog lite förberett av männen innan hela familjen kunde komma hit.
Det tog nybyggarna många år att bli skuldfria ty man var skyldiga bruket åtskilliga hundra riksdaler.
Men friheten och den egna jorden var nog glädje nog för båda familjerna. Både söner och döttrar hade de
och arbeta kunde de och vilja att förvalta den trakt de valt till sin.

Sedan gör myndigheter syn på platsen och 1753 får Jon Ersson Skugg och Jon Svensson Hogdöhl rätt att
anlägga nybygge samt får 15 års skattefrihet från detta år. Både Jon Skugg och Jon Hogdöhl är födda i
södra delen av Härjedalen Skugg i Kolsätt och Hogdöhl i Överhogdal.

Den plats de valt låg i granmoren ovanför den tjärn vi idag kallar Bävertjärnen. Platsen kallas än idag för Mora.
Båda nybyggarna bodde nära grannar här men efter några år flyttade de lite längre västerut  och byggde upp sina gårdar där.

Jon Ersson Skuggs gård kallade man Nr 1 Västgården och Jon Svensson Hogdöhls blev Nr 2  Östgården.
Gårdarna idag är de vi känner som Halvars den västra och Krestians den östra.

Sen utvecklades gårdarna i byn då sönerna och döttrarna ärvde och uppförde nya gårdar.
Mora blev då ett Torp under Nr 1 Västgården

Samtidigt med att byn anlades utsåg man också plats för fäbodarna.
Det var ju nödvändigt att ha mycket sommarbete åt sina djur och de skulle kunna beta länge för det var ett drygt
arbete att införskaffa vinterfodret  så det skulle räcka hela vintern. 

Sörvallen kom att bli platsen för sommarvistelsen. Jon Ersson Skugg valde platsen där Halvarsvallen är idag
och Jon Svensson Hogdöhl platsen där Krestiansvallen finns.
Gammelvallen vid Rosslan var troligen första stället för den kom senare att tillhöra Torpet Mora.

Ganska snart fick en av nybyggarna en måg i gården som blev den tredje nybyggaren Jöns Staffansson hette han.
Men han fick dela nybyggerättigheten med svärfar Jon Svensson Hogdöhl.  Gårdsnumren var Nr 1 för Jon E Skugg
och Nr 2 för Jon S Hogdöhl sen fick Jon Staffansson Nr s2.

Från dessa nybyggare växer så byn med nya gårdar. T.ex. blir Ryn nästa gård under Nr 1 Västgården när äldste sonen där bildar familj. 
Sonen Halvar övertar föräldrahemmet Västgården  och den byter så småningom namn till Halvars.
Gårdarna Trån, Hållan och Mårs upptas från Nr 2 Östgården  
vilken så småningom kommer att kallas Krestians efter en vid namn Krestian Fundin.

Från ca 1860 numreras gårdarna i byn Nr 1 – 6. Efter Laga skifte tillkommer Nr 7 skoltomten och Nr 8.

I Sörvallen ser man tydligt att Västgårdens folk har hållit till vid Loken där uppe kring nuvarande Halvarsvallen och
Östgårdens folk närmare byn där Krestians  och Hållvallen ligger idag. Under nr 2 fanns också ett Torp nämligen
”Opp me Bäcken” det vi känner som ”Salmuns” idag. De hade också fäbodvall intill Tråvallen och Hållvallen.

Byn växte och efter 60-70 år alltså ca 1840 var det dags att hitta nya platser för sommarbete och sommarvistelse så att
djuren hade god tillgång på bete. Olika platser kom att tas i anspråk  Leveråsen, Risberget, Springarvallen, Mårsvallen
och den vi mest känner till idag nämligen Västvallen.

Vid mitten av 1800-talet blev det också dags för den s k Avvittringen då privatmarken skulle avvittras från statens mark.
Då var det viktigt att ange alla små slåtterställen man använt.

Efter ytterligare ca 50 år alltså 1900 var det dags igen då skulle Laga skifte ske. Laga skiftet pågick under många år ca 12-14 år.
Även avvittringen tog ju många år så det var en hel del oro i byarna. Skogsbolagen kom ju också in i bilden i slutet av 1800-talet
och blev nya ägare i många gårdar. Så blev det ju också i Råndalen.
Men ättlingar köpte så småningom tillbaka sina fädernegårdar i de flesta fall. Men en oerhörd omflyttning av hus och fäbodvallar gjordes.
I Sörvallen kan man ju tydligt se var de gamla fäbodstugorna och fähusen stått.
Oftast finns de stensatta källarna kvar och markeringen där hus funnits syns tydligt, särskilt på våren.

Från ca 1914 har vi den markindelning som vi har idag här i Råndalen.
Laga skiftet innebar en total ommöblering av mark och omflyttning av hus.
Allt för att samla alla små markbitar var och en hävdat till större sammanhängande områden.  
Detta var ett kort sammandrag om byn Råndalen i gången tid.

(Både Avvittringskarta och Laga skifteskarta med handlingar finns på internet idag under Lantmäteriet)

från Eivors anteckningar i: ”Tråns gårdsarkiv”sept 2010